~ Elida 2012

Awh, bilden blev liten >:
Vid 16 tiden åkte bussen ifrån Ätran med alla konfirmander
mot Göteborg och Elida. Sweeet! När vi kom dit kom Mikael
fram och krama oss. Mys, det var ju faktiskt ett år sedan vi
sågs sist! :') Första dagen var bara allmänt mys. Vi packade
upp, umgicks, sjöng och åt. Dock var natten sjukt jobbig.
Jag lyckades halvsova kring 23tiden, men vaknade av att
en tjej i min hytt snarkade galet högt, de liksom trängde
igenom mina hörlurar där jag lyssnade på högmusik! D':
Sen var det varmt, galet varmt. Och jag fick hemlängan.
Jag somnade efter 2. Suck. Andra dagen kom vi iland,
på Marsstrand. Det är en sjukt fin ö. Där gick vi upp till
borgen och spelade lite fotboll och så. På morgonen seglade
vi vidare till Hönö. Där fanns det ett supermarket så vi
sprang dit för att köpa läsk, haha. Jag fick köpa ut
energidricka för Tove hade glömt sitt leg. Haha. Senare lekte
vi catch the flag, på värsta terrängbanan! Dock kunde jag
inte vara med pga att när vi skulle storma andra sidan så
satte jag foten i en spricka och ramlade rakt ner på berget.
lol, suger ganska hårt, right? Men jag var vakt istället och
såg till att alla fångar satt sina 5 minuter. Ha! ;)
Senare så vi gick en bönrunda. De går till såhär:
Vi går ut i smågrupper, utan att prata. Ledaren
får ett papper med frågor till exempel: har du någonsin pratat
illa om någon bakom denna personens rygg? Eller hatar du någon?
Alla besvarar sitt eget papper och visar inte detta för någon.
När vi kommer tillbaka till båten förs vi in i ett rum och får fortfarande
inte prata. Då spelas en teater upp då vi blir dömda till döden, men
Jesus dör i vårt ställe. Sen bränner man upp alla lappar och vi får
guds förlåterse för allt dåligt vi gjort. De känns riktigt bra.
Det är någonting med den sista kvällen. Det är liksom känsligt.
Den kvällen berättade Mikael sin historia. Som jag har nämnt
tidigare i ett inlägg om elida så arbetar besättningen gratis,
och berättar om sitt liv, varför de är kristna och hur de hamnade
på Elida. När Mikael berättade om sin historia började både
jag och Andrée gråta, haha. Han är liksom vår vän och när
man fick höra om hur hårt liv han har haft så blev man liksom
ledsen. Såklart. Nästa dag var sista dagen, vi hade en sjukt
känslig morgonandakt med förbön. Det går till så att besättningen
sprider ut sig och om man vill så kan man gå fram till dom och
så ber dom för en. Jag ville att de skulle be för alla konfirmander
och för min familj eftersom att jag själv inte känner att jag har
några problem atm. De kändes bra. Under tiden gick jag,
Nea och Adde en runda eftersom att vi kände att det började
bli lite tungt att sitta där inne, när vi kom tillbaka grät ALLA.
Inte små snyftningar heller, utan riktigt panikgråt. Till och med
dom små, tuffa killarna grät. Och luften kändes liksom tung.
Detta var första gången jag kände att jag på riktigt hade ett
jobb som ledare, att det inte längre bara var en lek. Man pratade
med konfirmanderna, tröstade, brydde sig. Och det konstiga var
att för några dagar sedan visste jag inte vem dom var och nu
bryr jag mej om alla människor jag träffade på den båten.
Ett par timmar senare började vi segla tillbaka mot Göteborgs
hamn. Vi stannade på vägen och hoppade ner från båten ner i havet.
Fast jag svingade i ett rep, ner i havet. De ägde. Ha!
Detta var lätt de bästa Elida året jag har varit med om.
Besättningen var sjukt härlig, konfirmanderna var fantastiska,
de påminner lite om konfirmandgruppen jag konfirmerades med.
Och vi hade blå himmel alla dagar. Kunde inte be om bättre väder.

Tack för denna resan. Puss /N